Min och killens resa
Jag glömmer aldrig den dagen när jag fick veta att han skulle komma hem från en sjukt duktig Tjej. Jag kom ihåg att jag satt i tvättstugan hela den kvällen och städade min ryktlåda, borstade av borstarna, gjorde i ordning mina ridkläder och fixade mitt ända schabrak jag hade. Men var man nio så var man. När han väl kom mitt i vintern så var jag sjukt glad. Jag kommer nevveh glömma första uteritten. Red ut med två andra tjejor, han var sjukt pigg och mina händer krampade. Jag var nog sjukt glad men ändå sjuk rädd. Ett minne för livet som ingen kan ta ifrån mg<3
Ibörjan gjorde vi sjukt tråkiga saker, vi galoppera runt i paddocken, busade och bara red liksom. Men efter ett tag började jag träna för en tränare och då sa det BOM. Hände sjukt mycket på sjukt kort tid. Jag lärde mig allt från att ta ner han på tygeln til bra galoppobyten. Vi fortsatte träna sjukt mycket och helt plötsligt var det vår.
En dag när jag satt där trimmade han i paddocken fick jag höra att han aldrig hade haft så mycket muskler och aldrig varit så fin. Liksom fatta denna känslan. Glömmer aldrig. Killen lärde mig otroligt mycket och jag lärde honom mycket. Jag komer defenetift ihåg att vi hade en sjukt hård träning. Red 5 dar i veckan padocken, en vila och en uteritt. Om detta hade varit nu, jag hade varit äldre hade jag aldrig haft såhär hårt. Minst två uteritter.
Vi gjorde framsteg efter framsteg. Blev bättre och bättre, ett team som ingen annan än jag och han hade gjort tillsammans.
Efter två år tillsammans var det dags för ett träningläger, två pass om dagen ch killen var 21 år.
V hade sina hästar och jag tog killen. Där rullade vi in på världens finaste gård. Stllade upp hästrna och KÖRDE.
Dom första passen första dagen gick som vanligt, en kvart gick åt för att få han att trampa under sig som han har problem med och vilket man alltid måste hjälpa han med. Dom andra tre dagarna, woooopa. Vi behövde inte ens jobba med bakbena han klarade dom själv. Istället gick vi in på mycket mer avanserade saker. Fyra dagar i mitt liv, lätt dom bästa dagarna i mitt liv. skrattade seriöst så jag dog på kvällarna.
Sedan kom vi hem, våran familj skulle på semester och killen skulle få vila. Innan vi åkte hade jag tyckt att killen verkat sjukt konstig. Sagt till gång efter gång men inget var fel. När jag kom hem låg han ner i sin box, bandage runt fötterna och allvarlig fång. Snacka om att det har tog på mig rejält. Han var i sin livs form och bakbena hade precis släppt och just då fick han fång. Jag trodde seriöst aldrig han skulle gå att rida igen. Sommaren gick han stog och låg där i sin box och hade sjukt ont..
När vintern kom och jag kunde börja sätta igång han igen gjorde jag inte det. Ingen aning varför, kände inte för det. Uccchh vill inte prata om det. men en dag sa jag till mig själv. " Han har gjort så jäkla mycket för mig men jag ger inget tillbaks"?. Jag började skritta han, sedan trava och sedan galoppera. Jag red t och krävde inget av han i 8 månader. Här nere är vårat första ridpass tllsammans i paddocken efter skadn. Jag vet att min hälar inte är där dom ska och jag vet att min sits är ent ut sagt åt helvete.
Det är www.mittlivcitat.blogg.se som har tagit dom grymma bilderna. Dagarna gick och så småningom var han back on track, nää inte riktigt. Jag red ett pass i paddocken i veckanoch resten ute. Men det var allt han klarade, fine.
Sedan var det dags för ett läger med http://mittlivscitat.blogg.se/ och om något kändes overkligt var det att åka på ett läger till med killen som jag aldrig hade kunat tro. Dock var vårat rum mögligt och skitäckligt, eller hur?
Men hästarna trivdes.
Sedan hem igen, allt flöt på. Tills den hemskaste dagen i mitt liv. Skulle ridaoch gick ut till stallet killen låg ner i
hagen vilket han aldrig gör. När jag skulle spola av han bena vinglade han och nästan ramlade omkull, märkte att det var något som verkligen inte stämde. Tog in han på gången. hämtade mamma och ringde V. Mamma kände på hovarna och när hon gjord det ramlade han två gånger. Väl inne i boxen låg han där. Han kolla inte på en utan bara låg där. Ringde sara och marreh och prata en stund eftersom jag trodde att detta var hans sista minuter i livet. men på kvällen piggnade han till och efter drygt två veckor var han pigg och fräch som vanligt.
AA, sen nu fick han ju en liten sträcking men nu e han som vanligt och rids. Ni vet jöö ;)
Kommentarer
Trackback
